thindream

Det är mycket som händer nu. Det är tentor och det är läkarbesök. 4 stycken denna veckan.

Men det är bra. Vill bara må bättre.

Vikten. Väger 51-52 på min analoga våg, som jag inte vågar lita på. Lägger på ett kilo vad den än visar, just to be safe. Äter fortfarande efter den dieten min näringsterapeut gett mig. Idag var en typisk dag. Såhär äter jag på veckodagarna:

Frukost: Havregrynsgröt med havremjölk och hallon

Fika: Majsknäckebröd, te

Lunch: Vit fisk, ris, grönsaker

Mellanmål: Äpple

Middag: Vit fisk, ris, grönsaker

Kvällsmat: Melon och ananas

Det viktigaste av allt är storleken på portionerna. T ex ris, det är max en halv dl. Havregrynsgröten motsvarar 1dl havregrynsgröt osv. Jag vet mycket väl att jag skulle kunna äta mindre och gå ner snabbare. Men det är inte det som är målet här. Målet är att vara lycklig. Jag bli inte lycklig av att svälta. Been there, done that. Jag vill kunna äta, men kontrollera portionerna. Jag vill äta, men träna. Jag vill inte vara ett benrangel, utan sexig och vältränad.

Det är inte alltid de tankarna gör som jag vill. På morgonen, när mina höftben sticker ut, då ler jag nöjt. När jag sträcker på mig och drar fingrarna över revbenen, så blir jag euforisk. När jag på kvällen ser min uppsvällda mage, känns livet förjävligt. Jag är en tjock äcklig misslyckad ursäkt till människa. Så tänker jag då. Men så försöker jag minnas, att jag en gång varit nere på botten, och kämpat mig upp. Och det ska inte vara förjäves. Man kan vara smal och lycklig. Men man kan inte väga 43kg och vara lycklig. 48kg, ja. Men inte 43. När jag går under 46-47kg passerar jag en mental gräns. Då är jag i de ätstördas land. Hjärnan programmerar om sig. Och det är jag medveten om. Alltså tänker jag låta det ta sig tid. Jag tänker äta var tredje timma för att hålla förbränningen igång. Den här gången handlar det inte om att bli så smal som möjligt, så fort som möjligt. 3 kilo på en vecka. Nej, det handlar om att jag ska bli smal och sen vara smal. Hålla vikten. Det gör inte kroppen om den svälter.

Jag förstår om ni dömer mig för att jag ändå klagar på att jag är tjock och vill bli smalare, och vill ner till anorexiagränsen med ett BMI på 18.5. Men det är individuellt. Alla är vi olika. Men jag önskar att jag aldrig blivit sjuk. Och jag önskar ingen annan att bli sjuk. Jag har förlorat de bästa åren i mitt liv. Det går inte en dag utan att jag vill ge mig en fet käftsmäll för det. Någonstans måste jag hitta balans nu. Det är det det handlar om.

BMI idag 19.1. Ändå syns det inte. Men jag är övertygad om att det inte är mina ögon som ser skevt. Jag får höra att "jo men du har ju en mage" eller "neeeej du är inte tjock" (istället för "men herregud människa du är ju som en sticka!"). så nej. jag består av fett. dvs jag kan väga mindre men vara större. och jag stirrar mig inte blind på siffrorna på vågen. jeansen i garderoben ligger och väntar. det är min ultimata måttståck.